god eller dålig smak- en fråga om klass?

I går morse lyssnade jag på Stil! på P1 vid frukostbordet. Där diskuterades ämnet bra och dålig smak; finns det dålig smak/stil och vart går i så fall gränsen mellan bra och dålig smak. Där diskuterades mestadels konst och high fashion, alltså ganska smala kulturformer. Det får mig att spinna vidare på ämnet dålig VS bra smak inom populärkulturen. Ibland (eller ganska ofta) får man intrycket av vissa saker är och andra är ett stort nono. Det gäller de flesta kulturformer; film, böcker, kläder, musik, inredning, konst och andra uttrycksätt.

Vilka är det då som bestämmer vad som är god smak? Vilka är det egentligen som bestämmer att det är lite finare att läsa Nobelpristagare än Liza Marklund? Att Jazz är finare än eurodisco? Att dogmafilmer är mer intellektuellt än amerikansk mainstreamfilm? Att stövletter är mer chict än buffaloskor? Vem bestämmer villkoren för vår smak, och vart går gränsen?

Jag har funderat mycket på de möjliga orsakerna till fenomenet. Kan det vara så att kön har betydelse? Det har ju till exempel diskuterats mycket om Britney Spears och hennes avsaknad av stil och smak. Hon har anklagats för att vara en dålig mamma (trots att hennes kille inte verkar vara årets farsa direkt...). Hade omvärlden behandlat henne annorlunda om hon inte hade släppt alla stilspärrar, inte hade rakat av sig håret etc. Jag bara frågar!

Jag undrar om det inte helt enkelt är en fråga om klass och status. De med bättre status behöver egna uttryckssätt och egna kulturformer. Då är det självklart att två streck på ett papper bli synonymt med "abstrakt konst".